LinaAbrahamsson

Jag vet att pulsen slår där under huden som gick från vinterblek

till röd när sommaren tog mig med storm igen,

för du vet, aldrig är jag så fri som på sommaren.

Men jag känner inte pulsen, hör inte hjärtat slå, märker inte att jag andas,

det är därför jag lever lite hårdare, tvingar mig själv att känna,

för vad vore livet utan att känna att man lever?

Jag saknar när man var 14 år och smög ut genom fönster och bara var ung.

Att se solen gå upp var det vackraste som existerade men nu känns det som en jävla klyscha

alltihop.

Jag vill ha mer. Och mer. Och allt.

Jag kommer ihåg när jag och en vän hade festat all night long

och allting gick lite snett och vi hade ingenstans att sova och vi tog tidigaste bussen som gick hem

och vi gick där klockan sju efter vägen i vår fina lilla by där alla snackar skit, men just då, just i det ögonblicket var allt så jävla vackert. Ungefär som att vara synskadad och ta på sig ett par glasögon och plötsligt ser hela världen så mycket klarare ut.

Därför är jag glad att jag inte behöver glasögon på heltid, utan bara när jag ska se något långt bort. Men jag lever ju här, just nu, så varför ska jag behöva se långt bort när allt är precis här? Men när jag väl behöver det, så tar jag på mig glasögonen,

och hela min värld får plötsligt konturer. Det är fint.

Ungefär som att vara nykär, ha en sån där löjlig crush på någon, och Hoppsan så får hela världen en så mycket större betydelse,

Vem var jag innan min prins kom in i mitt liv? Även om han tar sin vita jävla häst och lämnar mig i det stora hemska slottet efter ett tag och man ligger på ett kallt stengolv och gråter blod så tyckte man ju att allt var perfekt just då. Och när han sa att "jag är inte som alla andra" trodde man honom. Och när han sa " jag kommer aldrig såra dig" så ja, man trodde ju på varenda jävla ord tills... Allt dog ut.

Kommer seriouslyyy bo i min nya tröjaaaaa.. pussz<z<

SÄger ba; HEHEHHEhehehhehhehehehehheHhehehhehehHHHEEEE-
 vad jag hatar nätter man kan men inte vill sova.